”Historien om Alfa Romeo” Avsnitt två: Ikoniska 6C 1850 dominerar och blickar in i framtiden

• 1930-talet var framgångsikt för 6C 1750 som vann flertalet race och designutmärkelser
• 6C 1750 med enastående vikt / effektförhållande och perfekt balans, introducerade även annan ny teknik som är högst aktuell i dag.
   

Den flygande mannen från Mantua

Strax efter klockan 17 den 13 april 1930 hörs ett vrålande ljud runt Gardasjön, det kommer ifrån en Alfa Romeo 6C 1750 Gran Sport Spider Zagato som kör 150 km/h med nedsläckta strålkastare.
Vid ratten sitter Tazio Nuvolari, från Mantua, även kallad ”Nivola” och bredvid honom sitter Gian Battista Guidotti, testchef för Alfa Romeo vid Portello-fabriken.
 

Återspeglar ett ögonblick av ett mytomspunnet Mille Miglia-race. Ledaren av racet och den förmodade vinnaren var Achille Varzi, men några kilometer före sjön i Verona hade Nuvolari och Guidotti kommit på en idé och det var att släcka strålkastarna. Deras taktik var att slå sin rival genom att överraska honom.

Gryningen var nära och efter sjön men innan mållinjen i Brescia gick sträckningen genom den lugna landsbygden.  Det var just där som Varzi och hans andra förare Canavesi upptäckte motorljudet från en annan bil. De insåg alldeles för sent att de hade blivit omkörda av en identisk bil som deras egen.

Nuvolari gick segrande över mållinjen och medelhastigheten i racet var 100,45 km / h, vilket också var första gången någonsin som genomsnittshastigheten i detta legendariska race översteg 100 km / h.  
Och vilka rubriker det blev, rekordet var omnämnt på tidningarnas framsidor över hela Europa. Tio minuter senare kom andrapristagaren, en bedövad Varzi. Tredjeplatsen erövrades av Giuseppe Campari och fjärdeplatsen av Pietro Ghersi. Olika förare men med en sak gemensamt, de tävlade alla i samma modell, 6C 1750.
En annan storslagen prestation var när  6C 1750 samma år lyckades nå topp tre placeringar i 24-timmarsracet i SPA i Belgien och i Belfast Tourist Trophy.

6C familjen

1926 var Vittorio Jano ansvarig för produktplanering hos Alfa Romeo och 6C blev hans första skapelse. Hans uppgift var att ta fram en lätt och högpresterande bil som framgångsrikt skulle vinna lopp och få beundrare, men också erövra nya marknader.

I 6C kombinerades en enkel struktur med förklassig teknik, vilket var kännetecknade för allt som Janos skapade. Men den erbjöd också något annat som skulle visa sig bli en Alfa Romeo-specialitet och det var extrem prestanda.
Jano hade förmågan att lyckas utvinna ett imponerande antal hästkrafter från små motorer, lite som nutidens ”downsizing” d.v.s. att utforma motorer med en cylindervolym på ungefär
1 liter – för bruksbilar - och på 2 eller 3 liter för lyxigare prestandamodeller. Redan då hade Alfa Romeo det bästa vikt / effektförhållandet och var därför snabbast.

Teknologisk innovation

En teknisk innovation som ledde till en hel rad legendariska bilar. Merosi hade tidigare utvecklat motorer för 1914 års Grand Prix (stoppat p.g.a. krigsutbrottet). Teknik med två överliggande kamaxlar, fyra ventiler per cylinder och dubbeltändning fortsatte att dominera framtidens motorkonstruktioner från Alfa Romeo.
6C 1900 GT (och därefter 6C 2300 och 6C 2500) kom även de med ytterligare innovationer, såsom oberoende hjulupphängning och ett chassi med svetsade (istället för nitade) komponenter för att öka karosstyvheten.Hantering  och väghållning blev nu nyckelelement för Alfa Romeos modeller.

6C 1750

Det var 1929, på motormässan i Rom som 6C 1750 presenterades för första gången.
6C hade nu nått sin fulla potential, den sexcylindriga motoren var från 1500 modellen.
Den producerades i olika versioner med enkel- och dubbelaxel, samt med eller utan volymkompressor. Effekten varierande från 46 hk i Turismo-versionen och till 102 hk i Gran Sport "Fixed Head". Den sistnämnda var en specialversion som producerades i väldigt få exemplar. Cylinderhuvudet och vevhuset hade gjutits i ett enda block för att eliminera skarvarna (och risken att bränna dem). Vikten var endast 840 kg och toppfarten 170 km / h.

Motorn var inte den enda faktorn som gjorde 6C 1750 till en innovation. Modellen nyttjade även ett mekaniskt bromssystem med stora trummor, aktiverade av ett transmissionssystem. En styv stålram av pressat stål var perfekt balanserad och axlarna var förstärkta. Bladfjädrarna monterades utanför chassit istället för under sidobalkarna och tyngdpunkten vid kurtagning förbättrades avsevärt. Bränsletanken placerades längre bak för att koncentrera vikten på bakhjulen och förbättra axelbalansen.

I takt med att antalet segrar blev fler växte modellens goda tekniska rykte och försäljningsvolymerna ökade markant. Mellan 1929 och 1933 tillverkade Portello-fabriken 2.579 modeller, primärt för den italienska marknaden men även för export till  Storbritannien. Ett utomordentligt resultat med tanke på att bilen vid den tiden var en statussymbol. I Italien låg priset på mellan 40 000 och 60 000 lire, vilket motsvarande ungefär sju årslöner.

Karossbyggnationernas tid

6C var supersnabb, men också snygg. Detta mycket tack vare karosskonstruktörerna, vilka var mästare inom sadelmakari, karossarbeten, måleri och skräddari. De var riktiga konstnärer och som präglade sin tid.

Fram till 1930-talet var det normalt att ramkonstruktioner lämnade fabrikerna endast utrustade med motor, växellåda och fjädring. Därefter beställde kunden som köpt bilen själv arbetet hos en karosskonstruktör. Det var först 1933 som Portello-fabriken fick en egen karosstillverkning. Initialt arbetade man paralellt med tillverkning och att sälja grundstommen vidare till kunder och påbyggare.

6C 1750 erbjöd exceptionella möjligheter för de bästa karosskonstruktörerna. Alfa Romeos unika mekaniska och tekniska plattform gav möjlighet för de bästa konstruktörerna att bygga riktiga mästerverk och som sedan såldes till en rad celebriteter.

6C 1750 GS Touring “Flygande stjärnan”

6C 1750 GS Touring kallad den “Flygande stjärnan” var byggd av Carrozzeria Touring och Felice Bianchi Anderloni. Den fick en sådan uppmärksamhet att dess ägare, miljonären, modellen och celibriteten Josette Pozzo blev inbjuden att delta i en tävling för klassiska och vintage bilar i Villa d’Este 1931.

6C 1750 Spider var en unik juvel av sällan skådat slag, ett genuint hantverk med fokus på detaljer, allt i vitt, fälgar, ratt och läderdetaljer, med ett enda undantag, en kontrasterande svart instrumentpanel.
Touring gav 1750 nya proportioner och en rad snygga estetiska detaljer, exempelvis linjerna som gav en unikt  vacker förlängning av främre och bakre hjulhusbågarna.
Och resultatet? Vid eventet i Villa d’Este  vann 6C 1750 GS Touring utmärkelsen som den vackraste bilen i Gold Cup.  Bilens ägare Josette körde själv dit för att hämta priset, iklädd en matchande vit outfit.